M goes haute-culture

Govänner, nu tar bloggen en ny vändning. Lite finare, lite mer klass...

Sedan lägger vi ju såklart inga värderingar i det men kvällens konsert på Loius DeGeer var verkligen något extra. Norrköpings symfoniorkester, ledda av Alan Buribayev, spelade verk av Beethoven och Schönberg.

Kvällen började som sig bör med ett glas rött och samtal om livet väsentlighter, sedan till konsterten. Som scenshow betraktat gör de inte mycket väsen av sig symfonikerna. Vänta er inga hoppslut. Man kan gott luta sig bekvämt bak i stolen och njuta av subtiliteterna när instrumenten talar med varandra. Känslan av att en actionfilm pågick runt omkring oss och vi satt i dess epicentrum var påtaglig. Jag kan svära på att Björn Skifs sprang omkring i industrilandskapet.

Mäktigast var såklart Beethovens 5:e symfoni "ödessymfoni". Imponerande att komponera ett 36 minuter långt musikstycke som aldrig känns tråkigt under någon passage. Dessutom med en grav hörselskada.

Röster från publiken:
"Han den där lille killen på podiet framför orkestern, är det inte Harry Potter?"
"Fantastiskt att människan uppfunnit trälådor som kan låta så här."
"Är inte detta soundtracket till Itchy & Scratchy?"

Tack till lilla E, vår enda officiella bloggföljare, för en fantastisk 30-årspresent och supertrevligt sällskap. En förlorad värld har återupptäckts!

/M