Kanonerz har åkt Vasaloppet! Det måste vi berätta om. Uppladdningen har såklart varit optimal i och med den vargavinter som rått så för egen del rådde det inga tvivel om att hela dansbandet skulle lyckas ta sig i mål.
Vi var tre bilar som åkte upp och inkvarterade oss i Trängslets gamla garnisonsområde, i två befälsvillor. Lördagen ägnades åt att valla skidor, jag stod i en 77-hall (det betyder att den är byggd för att förvara haubits 77) och vallade. 10 meter längre bort stod ett gäng wannabe-militärer och övade excersis. Finfin underhållning för en som lämnat lumpen bakom sig.
Det är med pirr i benen man går och lägger sig på lördagen, och det sitter kvar när klockan ringer 04.15 på söndag morgon. Ett JÄTTELASS med gröt senare är det avfärd mot starten i Sälen. Vi är en karavan på tre bilar, efter 10 km svänger de två första vänster in på en längre men mindre trafikerad väg. Den tredje fortsätter rakt fram och nu väntar lite kaos då vi i princip befinner oss i täckningsfritt land. Senare kommer iaf ut på samma väg men vi i de två första bilarna är en bit före. Sen ser vi den, kön. De sista kilometrarna in mot start tar enormt lång tid men vi hinner fram i tid, tyvärr hamnar vi längst bak i startfållorna men vi är iaf på plats! Efter ca 15 minuters väntar går startskottet, jag stakar iväg i två kraftfulla tag och sen tar det tvärstopp. Den berömda trängseln har börjat.
Det är ca 500 m fram till backen och redan halvvägs dit beskådar jag den första vurpan, en killa som sätter staven mellan skidorna och gör en framåtvolt. :) Backen tar sen sjukt lång tid, efter 20 minuter kollade jag på min klocka. Körd sträcka: 1.2 km. Wohoo! Drömmen om att gå i mål på mindre än 7 h dör nog redan där... Men det är gemytligt ändå, man pratar med folket runt omkring sig och får höra historier om tidigare lopp. Jag kör även om Rickard Olsson och hans kompis som kör med en 16 kg tung kamera, samt ett par tjejer som kör tandemskidor. Undrar om de kom i mål? Halvvägs upp vände jag mig om och tittade bakåt. En mäktig syn!
Väl uppe på backen är det fortfarande trångt men det börjar närma sig rätt tempo. Spåret är nu flackt och det är mycket stakåkning fram till första kontrollen, Smågan, efter 11 km. Väl där är jag så enormt kissnödig så jag var tvungen att kliva av för att skvala i vad som kändes som en evighet. Sen stakar jag snabbt igenom kontrollen, det tjockar på rejält då varenda jävel ska ha vätska. Jag rycker en mugg vatten i farten och skidar vidare... Mot Mångsbodarna! Går fortfarande lätt och är fortfarande trångt. Tanken är att snabbare åkare ska få ha spåren till vänster och långsammare ska hålla till höger. Givet ligget jag till vänster! Tittar åt höger, där är det nästan fritt spår... Inte många ödmjuka åkare runt mig alltså. Från Smågan till Mora tog jag nästan 3000 placeringar så jag tycker dock att det var MIN fulla rätt att hålla vänster. Nåväl, till Mångsbodarna går det fortare men farten sinkas ändå av alla omkörningar man måste göra. Men kroppen är pigg! En av mina medåkare fick sig en varm kram då jag gled ifatt honom, han blev glad. :)
Efter Mångsbodarna är det ganska mycket nedförsbacke så fram till nästa kontroll (Risberg) går det också lätt, därifrån är det dock uppför till Evertsberg. Där har man kört 47 km så det börjar kännas i kroppen. Där passade jag på att byta mössa och vantar. Skönt! Nu har det börjat bli lite mer fritt i spåren men vid och efter varje kontroll är det trångt. Efter Evertsberg körde jag ifatt en kobent kvinna med jättestora lår, de var så stora att de låg emot varann och det såg ut som hon bara använde benen från knäna och nedåt... Elakt att fnissa åt men det gick inte att låta bli. :)
Allt eftersom loppet går blir man såklart tröttare och tröttare och det märks i spåret genom att en kompakt tystnad sprider sig bland folket som åker. Det är många sammanbitna ansikten! Vid sidan av händer desto mer. Varenda norrlänning med en skoter verkar ha tagit sig och grävt en stor grop i snön åt sig och sin familj. Där sitter de och grillar korv, dricker kaffe och hejar på åkarna. Mysigt!
Efter cirka 65 km började jag bli riktigt trött, men då fick jag äntligen träffa vårt supportteam! Carolina, Malin, Alessio och Bigge gjorde ett storartat jobb vid sidan av. Hejade på, bjöd på energikakor och gav hålltider mot de andra som åkte. Ett glädjeämne som gör att det går lättare att fortsätta. Stora delar av loppet är för egen del höljt i dimma, därför blir det inte många anektoder. Vissa delar av banan kände jag igen sen förra året och flera gånger tänkte jag på hur mycket piggare jag kände mig i år. Bättre förberedd och bättre förutsättningar, härligt!
En av de stora höjdpunkterna under loppet är kaffet i Eldris, det är varmt, det är koffein och det är enda gången på året jag dricker kaffe med socker i. Direkt efter sprider sig en oerhört skön känsla i kroppen, delvis beroende på kaffet, delvis beroende på att det bara är 10 km kvar.
Sista 20 är ganska flacka, och här finns också en del bonuskontroller. Scouterna, Stadium och Marabou bjussar på vätska och choklad. Så välkommet. När skyltarna som anger hur långt det är kvar börjar ticka ner mot 5, 4, 3 km.... då är det nära men det känns så långt! Efter att äntligen ha sett 1 km-skylten dröjer det inte länge förrän man ser den röda kyrkan och svänger in på upploppet. Fullt med folk! Ny energi! Målportalen! Måååål! 7.15... Så nöjd. Och när man passerar mållinjen kommer endorfinruset och man känner bara glädje, en oerhörd glädje!
Men man känner ingen hunger, trots att intaget under dagen endast bestått av gel, energikakor, blåbärssoppa, vatten och buljong känner man ingen hunger. Eller, jag gör inte. Fick tvinga i mig pastabuffé och sedermera en sallad (däremot var kebabpizzan med pommes på väg hem inga problem!), däremot var ölen i omklädningsrummet (eller omklädningssalen) inormt god!
Kvällen avrundas med stugmys, mer öl och utbyte av anekdoter från loppet.
Sammanfattningsvis, alla rekommenderas att pröva. All träning, all tid, alla pengar och allt slit man lägger ner.... lätt värt det! Det är en häftig upplevelse att vara med i starten och det ger en kick utan dess like att verkligen klara av de 90 kilometrarna. Jag längtar redan till nästa år. :)
/Oz
