det känns tomt.
jag lyssnar på tenth avenue freeze out och njuter. de tre bruce springsteen & the e-street band konserter som min vän martin har tagit med mig på har varit bland det bästa jag har upplevt, mycket tack vare clarence. eller. hans saxofon.
ett starkt minne är från min andra, och min bästa, konsert med bruce 2008 då jag stod strax bakom ett par i 40års åldern som diggade glatt till de första två låtarna. de var på bra humör och hon stod bakom honom och myste och vaggade fram och tillbaka. sen kom clarence och drog i gång saxofonen under låt nummer tre... kvinnan blev som besatt och började hysteriskt skaka på huvudet och slå kraftigt på ryggen på hennes man som stod framför, med handflatorna samtidigt som hon hoppade högt upp och ner. hon blev helt galen! sen dagen blir jag också galen av clarence. han kom in i, stelbent efter sina operationer, i en midsommarkrans på ullevi. det var en otrolig kväll som jag aldrig kommer att glömma.
now last but not least...
- DO I HAVE TO SAY HIS NAME!!!???
- SAY WHO
CLARENCE!!!!
- SAY WHO
CLARENCE!!!!
- SAY WHO
CLARENCE!!!!
