Sonisphere del 2 - according to Oz

Efter digital frånvaro under 6 dagar kommer nu det första av två utlåtanden ang Metallicas spelning på Sonisphere i Hultfred den 18/7 2009.

Förutsättningarna var följande: det var mörkt, det var kallt och lerigt pga av en massa regn tidigare under dagen och samtliga tidigare konserter hade lidit av dåligt ljud. Spelningen skulle enligt schemat börja kl 23.45. Kl 22.45 intog herr Oscarsson och herr Engberg ypperliga platser ca 50 m från scen. Jag kan lova att vi tittade på klockan ca var femte minut! Förväntningarna på topp blandat med vissa farhågor för ljudet med andra ord. Så fort Primal Scream's spelning på Stage 2 tog slut vidtog mycket livlig aktivitet i Metallica's scen crew, och tiden gick om möjligt ännu långsammare.

Kl 23.45 när vi förväntade oss att höra världens mäktigaste intro, stod istället en fet roddare och klonkade på en bas på scen. Merde. Efter en evighetslång minut gick han ut varpå förväntningar och jubel steg hos publiken (ca 35.000) - men förgäves! Basroddaren kom ut ytterligare 3-4 gånger för att klonka på diverse basar. Vi anade att basljudet skulle bli ypperligt men började bli otåliga.

Så till slut kör PA:t igång vårt efterlängtade intro och jublet vet inga gränser! Det är gåshud och leende från öra till öra på oss båda och alla andra 34.988 personer. 70.000 nävar i luften är en mäktig syn vill jag lova! Så, efter avslutat intro gör Metallica entré och öppnar med Battery. Herregud! De är sanslöst taggade och vi med. Och ljudet är perfekt! I rask takt följer sedan Creeping Death och Fuel. Maken till konsertstart har jag inte varit med om någon av de fyra gånger jag bevittnat detta band.

Upplägget på konserten följer tidigare Sonisphere-spelningar. Fem äldre stänkare följs av att nya låtar varvas med gamla mördarhits. Efter sista nya låten står man och undrar, ska de spela Dyer's Eve (hoppas!), Trapped Under Ice eller möjligen Damage Inc? Samtliga tre är fartmonster av rang, var och en hämtad från någon av de tre skivor släppta under åttiotalet som gjorde Metallica riktigt stora i hårdrocksvärlden och mycket sällan framförda live. Lars Ulrich gör en Chris Dangerous-snabb inräkning och... Master Of Puppets. Jaha... givetvis helt fantastisk men var är min stänkare?! Efter 8 minuter MoP-eufori händer det till slut, de spelar Dyer's Eve! Lyckan vet inga gränser.

Obligatoriska låtar från svarta skivan och extranummer med cover och Kill ´Em All-låtar avslutar konserten, ovationerna vill aldrig ta slut och bandet kastar ut omotiverat många plektrum till publiken. Till slut förstår alla att det inte blir mer och vänder hem med stora fåniga leenden på läpparna, livligt diskuterandes konserten.

Låtlista med betyg:

Battery (5)

Creeping Death (5)

Fuel (4)

Of Wolf And Man (4)

Fade To Black (5)

Broken Beat And Scarred (3)

Cyanide (3)

Sad But True (4)

One (5)

All Nightmare Long (4)

The Day That Never Comes (3)

Master Of Puppets (5)

Dyer's Eve (5)

Nothing Else Matters (4)

Enter Sandman (5)

------

Last Caress (4)

Hit The Lights (5)

Seek And Destroy (4)

Slutbetyget kan givetvis inte bli annat än en rungande femma!

Lite funderingar:

- Hur kan samtliga av de tidningar jag läst ge denna konsert samma betyg som den i Globen i våras?

- När ska de spela Welcome Home och For Whom The Bell Tolls igen? Saknar!

- Betyder Lars Ulrichs slutord att det blir ny konsert nästa år? Isf hoppas vi på max två låtar från Death Magnetic och resten hits!

På väg ut ur festivalområdet ljuder följande låt ur högtalarna:

Lite kul. :)

Marcus, din tur!

/Oz