Krunegård på Skandiateatern 20/3

När introt till första låten drillar igång "...på sjunde dan vaknar jag i Hagsätra..." flammar mitt indiehjärta upp och svalnar sen inte förrän sent in på natten. Vi får se en lysande Markus Krunegård på hemmaplan. Det har tagit lång tid innan han blev prins i sin hemstad men nu är det verkligen. Den största skaran väntade tidigt utanför lokalen för att få platser längst fram, det skulle inte vara några större problem även senare under kvällen då teatern var full, men inte mer.

Det är ett handikapp att ivern, hoppet, lusten brinner för starkt.

Många av hans låtar växlar tempo, precis som med Laakso, ofta från en lugn och sansad inledning till ett mer rivigt mittparti för att sen avslutas med baktakt, suggestivt gung eller dyl. Detta fungerar förvånansvärt bra live. Alla dras med, det är oundvikligt bra. Orkestern som medverkar är handplockad och mest imponeras vi av basisten som sprider härliga slingor ut över golvet. Alla dras med, det är väldigt bra. Det är 80-tals bra!

Hand i hand, i Nynäshamn

Faktiskt. Det känns precis som om jag är på ett nyöppnat ställe i Stockholm 1986 och lyssnar på en nykär Mauro Scocco som spelar för en nyfrälst publik. Det är underbart!

Ingenting är vettigt 03:30

Till och med Prinsessan av Peking lyfter ikväll, efter 2 minuter nödrim växlar låten över i det suggestiva ångestgung som för kvällen är brottartungt bra.

De gamla låtarna håller förstås fortfarande. Den som dör får se och Ibland gör man rätt ibland gör man fel är inget annat än fullblodshits jag gärna skriker med i.

Betyg: 5 av 5

Spelningen är underbar. Jag myser hela konserten igenom. Den är på något vis äkta på riktigt i livet nu medan vi står där mitt i allt bland alla hos hemma hos oss i Norrköping vi och Markus och alla i lokalen vet. Alla vet.

Morgonen får jag ett sms från en god vän ifrån gbg. Ingenting är vettigt 03:30.

Jag vet.

-H